Luyện nghe bài hát Fattig Bonddräng

Jag är bonddräng, men jag lever ändå.
Dagar går och kommer, jag knogar på.
Harvar, sår och plöjer, mockar, och bär.
Går bak oxar, hojtar visslar och svär.

Jag är bonddräng, och jag tuggar mitt snus.
Och när kommer, vill jag ta mig ett rus.
Sen, jag blitt livad vill jag tampas och slåss.
Vila hos en vill jag också, förstås.

Sen, så sönda'n, och då vill våran präst,
att jag ska i kyrkan, men då jag mest.
Prästen kan väl hela måndagen men,
en fattig bonddräng, börjar knoget igen.

Så går veckan, alla dagar och år.
Jag med min lie, och jag plöjer och sår.
Jag mina oxar och jag hässjar mitt hö.
Harvar, och trälar, och till sist ska jag dö.

Står där, bonddräng invid Himmelens port.
Lite rädd och ledsen för de jag gjort.
Man ska inte supa, hålls med och slåss.
Herren, Gud i Himlen, är missnöjd förstås.

Men, då säger Fattig bonddräng, kom hit.
Jag har sett din och ditt eviga slit.
Därför, fattig bonddräng, är Du här.
Därför, bonddräng, skall Du vara mig när.

Åh, jag, bonddräng står så still inför Gud.
Och sen klär han på mig den snövita skrud.
Nu Du, Herren, är ditt arbete slut.
Nu Du, bonddräng, nu får Du vila ut.