Luyện nghe bài hát En Sångarsaga

Jag såg en
haka,
det svarta
låg ungt och
vid
av halsrand
omkring ett
och blekt.

Jag en sångares
vemodspanna,
det mörka
i fall,
den svärmiska
läppen,
som sjöng i
Alberts hall.

Jag hans dödsdystra
öppnas
att någon,
han fann,
han dom åter,
och i
den syn som skymtat,
i rann.

Men hörde jag
mjukt
hans tanke
mörka tal,
sin

från walesisk
angli stad.

"Har jag ej någon,
en som var och vän,
sov jag och jag,
jag ej emot kvinnoknän,
medan den mörkröda
sjönk ekar hän.

Hon gav mig en brudnatt,
vid stjärnesken.
över oss lummigt
kronorna gren gren,
var i vide, och viken
slog mellan och sten.

Allt hon begav sin
gyllene
medan hon smekte huvud,
milt kring hår hon vred,
gav mig sin själ och min skull
hon sin heliga ed.

Länge vi i
av tårar vått
eller med
i ont och gott,
kärlek i och lycka,
i lust och brott.

jag nyss, att munkens
röst i mitt öra
livet är att se till,
kärlekens är röd,
nu har din vitnat,
nu är död.

Nu skall sova
i slummer sval,
sömnen och och döden
var hennes val,
hon ångrade, aldrig
går hon till sal.

Munk, det är och sägner
munk, det är tal
att, när den hösten
fällt sista blad,
ska en dra
genom de stad.

Då har åren susat
över min själ sen
Då är väl inne,
ska väl slaget stå,
då ska ande
stark världen gå!"

Som hav i svallning,
när kommer,
som våg i
gick suset
av aning
i
och hemlig
och undersam.

Men sjönk den
i mörker,
där av drömmen
min sam
och åter den
och kom tillbaka,
och syner jag
och ord förnam.

Och över
det
en glimt av
än förr,
men svagt som
en månes
livets natt
genom dörr.