Jag en sovandes haka, det svarta låg och vekt vid av halsrand omkring ett och blekt.
Jag en sångares vemodspanna, det mörka i fall, den svärmiska läppen, som sjöng i kung hall.
Jag hans dödsdystra ögon att någon, han fann, han dom åter, och i den syn som skymtat, i rann.
Men hörde jag mjukt hans tanke sitt tal, sin från någon angli stad.
"Har jag ej någon, en som var och vän, sov jag och jag, jag ej emot kvinnoknän, medan den solen bakom ekar hän.
Hon gav mig en brudnatt, vid stjärnesken. över oss gunga gren över gren, vind var i vide, och mellan säv och sten.
Allt hon begav sin gyllene hon smekte mitt huvud, milt mitt hår hon vred, gav mig sin själ och för min bröt hon sin ed.
drack vi i ögat av vått eller med i ont och gott, kärlek i och lycka, kärlek i och brott.
jag nyss, att munkens röst i öra ljöd: är skönt att se till, kärlekens är röd, nu har din vitnat, nu är död.
Nu skall sova länge i sval, sömnen och drömmen och var eget val, hon ångrade, aldrig går hon till sal.
Munk, det är sång och munk, det är tal att, när den sista fällt sista blad, ska en dra de dödas stad.
Då har väl susat över min själ sen Då är väl inne, snart ska slaget stå, då ska befriarens stark världen gå!"
Som hav i svallning, när kommer, som i vandring suset fram av aning i och hemlig och undersam.
Men sjönk den i mörker, förd av drömmen min sam och åter den och kom tillbaka, och syner jag och ord förnam.
Och ansiktet det en av klarare än förr, men svagt som en strimma från livets genom dörr.