Luyện nghe bài hát En Sångarsaga

Jag såg en
haka,
det skägget
låg ungt och
vid
av halsrand
omkring ett
och blekt.

Jag en sångares
vemodspanna,
det håret
i fall,
den manligt
läppen,
som kanske i
Alberts hall.

Jag såg dödsdystra
öppnas
att någon,
han fann,
han dom åter,
och i
den syn som skymtat,
i rann.

Men länge jag
melodiskt
hans tala
mörka tal,
sin

från någon
eller stad.

"Har jag ej någon,
en som var och vän,
sov jag och jag,
jag ej emot kvinnoknän,
medan den mörkröda
sjönk ekar hän.

Hon gav mig en brudnatt,
vid stjärnesken.
över oss lummigt
gren över gren,
vind var i vide, och
slog säv och sten.

Allt hon sin makes
konungased
medan hon smekte huvud,
milt kring mitt hon vred,
gav mig sin och för min skull
hon sin heliga ed.

Länge vi i
ögat av tårar
med svårmodslöje
i ont och gott,
kärlek i och lycka,
i lust och brott.

Hörde jag nyss, att
röst i öra ljöd:
livet är att se till,
kind är röd,
nu har din vitnat,
nu är död.

Nu Osviva sova
länge i sval,
sömnen och drömmen och
var eget val,
aldrig hon ångrade,
går hon till sal.

Munk, det är och sägner
munk, det är tal
att, den sista hösten
fällt sina blad,
ska en dra
de dödas stad.

Då har åren susat
över min sen då?
Då är väl inne,
snart ska slaget stå,
då ska befriarens
stark världen gå!"

Som hav i svallning,
vinden kommer,
som våg i
gick fram
av dagens
i
fördold och
och undersam.

Men sjönk den
i mörker,
där förd av
min sam
och steg den
och kom tillbaka,
och syner jag
och ord förnam.

Och ansiktet
det
en av klarare
än förr,
men ännu som
en strimma
livets natt
genom dörr.