Luyện nghe bài hát En Sångarsaga

Jag en sovandes
haka,
det skägget
låg ungt och
vid
av tröjans
omkring ett
och blekt.

Jag en sångares
vemodspanna,
det mörka
i fall,
den manligt
läppen,
som kanske i
Alberts hall.

Jag såg hans
ögon
att någon,
han fann,
han dom åter,
och i
den syn som skymtat,
i rann.

Men länge jag
mjukt
hans tala
mörka tal,
sin

från någon
eller stad.

"Har jag ej någon,
en som var och vän,
sov jag och jag,
låg jag ej kvinnoknän,
den mörkröda solen
sjönk bakom hän.

Hon gav mig en brudnatt,
vid stjärnesken.
över oss lummigt
gren över gren,
vind var i vide, och
slog säv och sten.

Allt hon begav sin
konungased
medan hon smekte huvud,
kring mitt hår hon vred,
gav mig sin själ och min skull
bröt hon sin ed.

drack vi i
ögat av vått
med svårmodslöje
i ont och gott,
kärlek i och lycka,
i lust och brott.

Hörde jag nyss, att
röst i öra ljöd:
är skönt att se till,
kärlekens är röd,
nu har din vitnat,
nu är död.

Nu skall Osviva
i slummer sval,
sömnen och och döden
var hennes val,
hon ångrade, aldrig
går hon himmelens sal.

Munk, det är och sägner
munk, det är tal
att, den sista hösten
fällt sina blad,
ska en dra
de dödas stad.

Då har väl susat
över min själ sen
Då är dagen inne,
snart ska slaget stå,
då ska befriarens
genom världen gå!"

Som hav i svallning,
när kommer,
som i vandring
suset fram
av dagens
i
fördold och
och undersam.

Men sjönk den
i mörker,
förd av drömmen
min sam
och åter den
och kom tillbaka,
och såg jag
och ord förnam.

Och över
det
en glimt av
än förr,
men svagt som
en månes
från natt
genom dörr.