Luyện nghe bài hát En Sångarsaga

Jag såg en
haka,
det skägget
låg och vekt
vid
av tröjans
ett ansikte
och blekt.

Jag en sångares
vemodspanna,
det mörka
i fall,
den manligt
läppen,
som kanske i
Alberts hall.

Jag hans dödsdystra
öppnas
att någon,
han fann,
han dom åter,
och i
den syn som skymtat,
i rann.

Men hörde jag
melodiskt
hans tanke
sitt tal,
sin

från walesisk
angli stad.

"Har jag ej någon,
en som var och vän,
sov jag och jag,
jag ej emot kvinnoknän,
medan den mörkröda
bakom ekar hän.

Hon gav mig en brudnatt,
vid stjärnesken.
över oss lummigt
gren över gren,
vind var i vide, och
slog säv och sten.

Allt hon sin makes
gyllene
hon smekte mitt huvud,
milt kring mitt hon vred,
gav mig sin och för min skull
hon sin heliga ed.

Länge vi i
ögat av tårar
med svårmodslöje
i ont och gott,
kärlek i och lycka,
kärlek i och brott.

jag nyss, att munkens
röst i mitt ljöd:
livet är att se till,
kind är röd,
nu har din vitnat,
nu är död.

Nu Osviva sova
länge i sval,
sömnen och och döden
var hennes val,
aldrig hon ångrade,
går hon himmelens sal.

Munk, det är och sägner
munk, det är tal
att, när den hösten
fällt sista blad,
ska en dra
de dödas stad.

Då har väl åren
min själ sen då?
Då är dagen inne,
snart ska väl stå,
då ska ande
stark genom gå!"

Som hav i svallning,
när kommer,
som i vandring
gick suset
av aning
i
och hemlig
och undersam.

Men åter den
i mörker,
förd av drömmen
min sam
och åter den
och kom tillbaka,
och såg jag
och ord förnam.

Och över
det
en glimt av
än förr,
men ännu som
en månes
livets natt
genom dörr.