Luyện nghe bài hát En Sångarsaga

Jag såg en
haka,
det skägget
låg och vekt
vid
av halsrand
omkring ett
och blekt.

Jag såg en
vemodspanna,
det mörka
i fall,
den manligt
läppen,
som sjöng i
Alberts hall.

Jag hans dödsdystra
ögon
att någon,
han fann,
han dom åter,
och i
den syn som skymtat,
i rann.

Men hörde jag
melodiskt
hans tanke
sitt tal,
sin

från någon
eller stad.

"Har jag ej någon,
en som var och vän,
sov jag och jag,
jag ej emot kvinnoknän,
medan den mörkröda
sjönk ekar hän.

Hon gav mig en brudnatt,
vid stjärnesken.
över oss gunga
gren över gren,
vind var i vide, och
slog säv och sten.

Allt hon sin makes
konungased
medan hon mitt huvud,
kring mitt hår hon vred,
gav mig sin själ och för min
bröt hon sin ed.

Länge vi i
ögat av vått
med svårmodslöje
i ont och gott,
kärlek i och lycka,
i lust och brott.

Hörde jag nyss, att
röst i mitt öra
är skönt att se till,
kärlekens är röd,
nu har din vitnat,
nu är död.

Nu Osviva sova
länge i sval,
sömnen och och döden
var hennes val,
hon ångrade, aldrig
går hon till sal.

Munk, det är och sägner
munk, det är tal
att, när den sista
fällt sista blad,
ska en dra
genom de stad.

Då har väl åren
över min sen då?
Då är väl inne,
snart ska slaget stå,
då ska ande
genom världen gå!"

Som hav i svallning,
när kommer,
som våg i
gick fram
av aning
i
fördold och
och undersam.

Men sjönk den
i mörker,
där förd av
min sam
och steg den
och kom tillbaka,
och såg jag
och ord förnam.

Och ansiktet
det
en glimt av
än förr,
men svagt som
en strimma
från livets
genom dörr.