Luyện nghe bài hát En Sångarsaga

Jag en sovandes
haka,
det svarta
låg och vekt
vid
av halsrand
omkring ett
och blekt.

Jag en sångares
vemodspanna,
det mörka
i fall,
den svärmiska
läppen,
som sjöng i
kung hall.

Jag hans dödsdystra
ögon
att någon,
han fann,
han dom åter,
och i
den syn som skymtat,
i rann.

Men hörde jag
mjukt
hans tanke
sitt tal,
sin

från någon
angli stad.

"Har jag ej någon,
en som var och vän,
sov jag och jag,
jag ej emot kvinnoknän,
medan den solen
bakom ekar hän.

Hon gav mig en brudnatt,
vid stjärnesken.
över oss gunga
gren över gren,
vind var i vide, och
mellan säv och sten.

Allt hon begav sin
gyllene
hon smekte mitt huvud,
milt mitt hår hon vred,
gav mig sin själ och för min
bröt hon sin ed.

drack vi i
ögat av vått
eller med
i ont och gott,
kärlek i och lycka,
kärlek i och brott.

jag nyss, att munkens
röst i öra ljöd:
är skönt att se till,
kärlekens är röd,
nu har din vitnat,
nu är död.

Nu skall sova
länge i sval,
sömnen och drömmen och
var eget val,
hon ångrade, aldrig
går hon till sal.

Munk, det är sång och
munk, det är tal
att, när den sista
fällt sista blad,
ska en dra
de dödas stad.

Då har väl susat
över min själ sen
Då är väl inne,
snart ska slaget stå,
då ska befriarens
stark världen gå!"

Som hav i svallning,
när kommer,
som i vandring
suset fram
av aning
i
och hemlig
och undersam.

Men sjönk den
i mörker,
förd av drömmen
min sam
och åter den
och kom tillbaka,
och syner jag
och ord förnam.

Och ansiktet
det
en av klarare
än förr,
men svagt som
en strimma
från livets
genom dörr.