Luyện nghe bài hát En Sångarsaga

Jag såg en
haka,
det skägget
låg och vekt
vid
av halsrand
ett ansikte
och blekt.

Jag såg en
vemodspanna,
det håret
i fall,
den manligt
läppen,
som sjöng i
kung hall.

Jag hans dödsdystra
ögon
att någon,
han fann,
han dom åter,
och i
den syn som skymtat,
i rann.

Men länge jag
mjukt
tanke tala
sitt tal,
sin

från någon
eller stad.

"Har jag ej någon,
en som var och vän,
sov jag och jag,
jag ej emot kvinnoknän,
medan den mörkröda
sjönk bakom hän.

Hon gav mig en brudnatt,
vid stjärnesken.
över oss gunga
kronorna gren gren,
vind var i vide, och
slog mellan och sten.

Allt hon begav sin
gyllene
medan hon smekte huvud,
milt mitt hår hon vred,
gav mig sin själ och för min
hon sin heliga ed.

Länge vi i
ögat av tårar
eller med
i ont och gott,
kärlek i och lycka,
kärlek i och brott.

jag nyss, att munkens
röst i öra ljöd:
livet är att se till,
kärlekens är röd,
nu har din vitnat,
nu är död.

Nu skall sova
länge i sval,
sömnen och drömmen och
var eget val,
hon ångrade, aldrig
går hon till sal.

Munk, det är och sägner
munk, det är tal
att, den sista hösten
fällt sina blad,
ska en dra
genom de stad.

Då har väl åren
min själ sen då?
Då är dagen inne,
snart ska slaget stå,
då ska ande
genom världen gå!"

Som hav i svallning,
när kommer,
som i vandring
gick fram
av aning
i
och hemlig
och undersam.

Men sjönk den
i mörker,
där av drömmen
min sam
och steg den
och kom tillbaka,
och såg jag
och ord förnam.

Och över
det
en av klarare
än förr,
men svagt som
en månes
från livets
dödens dörr.