Jag såg en haka, det skägget låg och vekt vid av tröjans ett ansikte och blekt.
Jag en sångares vemodspanna, det mörka i fall, den manligt läppen, som kanske i Alberts hall.
Jag hans dödsdystra öppnas att någon, han fann, han dom åter, och i den syn som skymtat, i rann.
Men hörde jag melodiskt hans tanke sitt tal, sin från walesisk angli stad.
"Har jag ej någon, en som var och vän, sov jag och jag, jag ej emot kvinnoknän, medan den mörkröda bakom ekar hän.
Hon gav mig en brudnatt, vid stjärnesken. över oss lummigt gren över gren, vind var i vide, och slog säv och sten.
Allt hon sin makes gyllene hon smekte mitt huvud, milt kring mitt hon vred, gav mig sin och för min skull hon sin heliga ed.
Länge vi i ögat av tårar med svårmodslöje i ont och gott, kärlek i och lycka, kärlek i och brott.
jag nyss, att munkens röst i mitt ljöd: livet är att se till, kind är röd, nu har din vitnat, nu är död.
Nu Osviva sova länge i sval, sömnen och och döden var hennes val, aldrig hon ångrade, går hon himmelens sal.
Munk, det är och sägner munk, det är tal att, när den hösten fällt sista blad, ska en dra de dödas stad.
Då har väl åren min själ sen då? Då är dagen inne, snart ska väl stå, då ska ande stark genom gå!"
Som hav i svallning, när kommer, som i vandring gick suset av aning i och hemlig och undersam.
Men åter den i mörker, förd av drömmen min sam och åter den och kom tillbaka, och såg jag och ord förnam.
Och över det en glimt av än förr, men ännu som en månes livets natt genom dörr.