Luyện nghe bài hát En Sångarsaga

Jag en sovandes
haka,
det skägget
låg och vekt
vid
av tröjans
omkring ett
och blekt.

Jag en sångares
vemodspanna,
det mörka
i fall,
den svärmiska
läppen,
som sjöng i
kung hall.

Jag såg dödsdystra
ögon
att någon,
han fann,
han dom åter,
och i
den syn som skymtat,
i rann.

Men länge jag
mjukt
tanke tala
sitt tal,
sin

från walesisk
eller stad.

"Har jag ej någon,
en som var och vän,
sov jag och jag,
låg jag ej kvinnoknän,
den mörkröda solen
sjönk ekar hän.

Hon gav mig en brudnatt,
vid stjärnesken.
över oss lummigt
gren över gren,
vind var i vide, och
slog säv och sten.

hon begav sin makes
gyllene
hon smekte mitt huvud,
milt mitt hår hon vred,
gav mig sin själ och för min
hon sin heliga ed.

Länge vi i
av tårar vått
eller med
i ont och gott,
kärlek i och lycka,
kärlek i och brott.

jag nyss, att munkens
röst i mitt öra
livet är att se till,
kärlekens är röd,
nu har din vitnat,
nu är död.

Nu Osviva sova
i slummer sval,
sömnen och drömmen och
var hennes val,
aldrig hon ångrade,
går hon himmelens sal.

Munk, det är och sägner
munk, det är tal
att, när den sista
sina sista blad,
ska en dra
genom de stad.

Då har väl susat
min själ sen då?
Då är dagen inne,
snart ska slaget stå,
då ska ande
genom världen gå!"

Som hav i svallning,
när kommer,
som våg i
gick fram
av dagens
i
och hemlig
och undersam.

Men åter den
i mörker,
där förd av
min sam
och åter den
och kom tillbaka,
och syner jag
och ord förnam.

Och över
det
en glimt av
än förr,
men svagt som
en strimma
livets natt
genom dörr.