Luyện nghe bài hát En Sångarsaga

Jag såg en
haka,
det svarta
låg ungt och
vid
av tröjans
ett ansikte
och blekt.

Jag en sångares
vemodspanna,
det håret
i fall,
den manligt
läppen,
som kanske i
Alberts hall.

Jag hans dödsdystra
öppnas
att någon,
han fann,
han dom åter,
och i
den syn som skymtat,
i rann.

Men länge jag
melodiskt
hans tala
mörka tal,
sin

från walesisk
eller stad.

"Har jag ej någon,
en som var och vän,
sov jag och jag,
låg jag ej kvinnoknän,
medan den solen
bakom ekar hän.

Hon gav mig en brudnatt,
vid stjärnesken.
över oss gunga
kronorna över gren,
var i vide, och viken
slog säv och sten.

Allt hon begav sin
konungased
medan hon smekte huvud,
milt kring mitt hon vred,
gav mig sin och för min skull
bröt hon sin ed.

Länge vi i
ögat av tårar
med svårmodslöje
i ont och gott,
kärlek i och lycka,
i lust och brott.

Hörde jag nyss, att
röst i mitt öra
är skönt att se till,
kärlekens är röd,
nu har din vitnat,
nu är död.

Nu skall sova
i slummer sval,
sömnen och och döden
var hennes val,
hon ångrade, aldrig
går hon till sal.

Munk, det är sång och
munk, det är tal
att, när den sista
sina sista blad,
ska en dra
de dödas stad.

Då har väl åren
min själ sen då?
Då är väl inne,
ska väl slaget stå,
då ska befriarens
stark världen gå!"

Som hav i svallning,
när kommer,
som i vandring
suset fram
av aning
i
och hemlig
och undersam.

Men åter den
i mörker,
där förd av
min sam
och åter den
och kom tillbaka,
och syner jag
och ord förnam.

Och över
det
en av klarare
än förr,
men ännu som
en månes
från natt
dödens dörr.