Luyện nghe bài hát En Sångarsaga

Jag en sovandes
haka,
det svarta
ungt och vekt
vid
av halsrand
ett ansikte
och blekt.

Jag såg en
vemodspanna,
det mörka
i fall,
den svärmiska
läppen,
som sjöng i
Alberts hall.

Jag såg dödsdystra
ögon
att någon,
han fann,
han dom åter,
och i
den syn som skymtat,
i rann.

Men länge jag
melodiskt
hans tanke
sitt tal,
sin

från walesisk
angli stad.

"Har jag ej någon,
en som var och vän,
sov jag och jag,
jag ej emot kvinnoknän,
medan den mörkröda
sjönk ekar hän.

Hon gav mig en brudnatt,
vid stjärnesken.
över oss lummigt
kronorna gren gren,
var i vide, och viken
slog säv och sten.

Allt hon sin makes
konungased
medan hon smekte huvud,
kring mitt hår hon vred,
gav mig sin och för min skull
hon sin heliga ed.

Länge vi i
av tårar vått
eller med
i ont och gott,
kärlek i och lycka,
i lust och brott.

Hörde jag nyss, att
röst i mitt öra
livet är att se till,
kind är röd,
nu har din vitnat,
nu är död.

Nu skall sova
länge i sval,
sömnen och och döden
var hennes val,
hon ångrade, aldrig
går hon till sal.

Munk, det är och sägner
munk, det är tal
att, när den sista
sina sista blad,
ska en dra
de dödas stad.

Då har väl åren
över min sen då?
Då är väl inne,
ska väl slaget stå,
då ska ande
genom världen gå!"

Som hav i svallning,
när kommer,
som våg i
gick fram
av dagens
i
fördold och
och undersam.

Men sjönk den
i mörker,
där förd av
min sam
och steg den
och kom tillbaka,
och syner jag
och ord förnam.

Och över
det
en glimt av
än förr,
men svagt som
en strimma
från livets
genom dörr.