Luyện nghe bài hát En Sångarsaga

Jag såg en
haka,
det svarta
låg ungt och
vid
av tröjans
omkring ett
och blekt.

Jag en sångares
vemodspanna,
det håret
i fall,
den svärmiska
läppen,
som kanske i
kung hall.

Jag såg hans
ögon
att någon,
han fann,
han dom åter,
och i
den syn som skymtat,
i rann.

Men hörde jag
mjukt
tanke tala
sitt tal,
sin

från walesisk
eller stad.

"Har jag ej någon,
en som var och vän,
sov jag och jag,
jag ej emot kvinnoknän,
medan den solen
sjönk ekar hän.

Hon gav mig en brudnatt,
vid stjärnesken.
över oss lummigt
kronorna gren gren,
vind var i vide, och
mellan säv och sten.

Allt hon sin makes
gyllene
medan hon smekte huvud,
milt kring mitt hon vred,
gav mig sin och för min skull
bröt hon sin ed.

Länge vi i
ögat av tårar
eller med
i ont och gott,
kärlek i och lycka,
i lust och brott.

Hörde jag nyss, att
röst i öra ljöd:
är skönt att se till,
kärlekens är röd,
nu har din vitnat,
nu är död.

Nu skall sova
i slummer sval,
sömnen och drömmen och
var hennes val,
aldrig hon ångrade,
hon till himmelens sal.

Munk, det är och sägner
munk, det är tal
att, den sista hösten
fällt sista blad,
ska en dra
genom de stad.

Då har väl åren
över min själ sen
Då är väl inne,
snart ska slaget stå,
då ska befriarens
stark genom gå!"

Som hav i svallning,
när kommer,
som i vandring
suset fram
av aning
i
fördold och
och undersam.

Men åter den
i mörker,
där förd av
min sam
och steg den
och kom tillbaka,
och såg jag
och ord förnam.

Och över
det
en av klarare
än förr,
men ännu som
en strimma
från natt
dödens dörr.