Luyện nghe bài hát En Sångarsaga

Jag en sovandes
haka,
det skägget
låg ungt och
vid
av tröjans
ett ansikte
och blekt.

Jag såg en
vemodspanna,
det mörka
i fall,
den svärmiska
läppen,
som kanske i
kung hall.

Jag såg dödsdystra
öppnas
att någon,
han fann,
han dom åter,
och i
den syn som skymtat,
i rann.

Men länge jag
mjukt
hans tanke
mörka tal,
sin

från någon
eller stad.

"Har jag ej någon,
en som var och vän,
sov jag och jag,
jag ej emot kvinnoknän,
medan den solen
sjönk bakom hän.

Hon gav mig en brudnatt,
vid stjärnesken.
över oss gunga
kronorna över gren,
var i vide, och viken
slog mellan och sten.

Allt hon sin makes
gyllene
medan hon smekte huvud,
milt kring hår hon vred,
gav mig sin själ och för min
bröt hon sin ed.

Länge vi i
ögat av vått
eller med
i ont och gott,
kärlek i och lycka,
kärlek i och brott.

jag nyss, att munkens
röst i mitt ljöd:
är skönt att se till,
kärlekens är röd,
nu har din vitnat,
nu är död.

Nu Osviva sova
länge i sval,
sömnen och och döden
var eget val,
aldrig hon ångrade,
hon till himmelens sal.

Munk, det är sång och
munk, det är tal
att, när den sista
fällt sista blad,
ska en dra
de dödas stad.

Då har väl susat
min själ sen då?
Då är dagen inne,
snart ska slaget stå,
då ska befriarens
stark genom gå!"

Som hav i svallning,
vinden kommer,
som våg i
gick fram
av dagens
i
och hemlig
och undersam.

Men åter den
i mörker,
förd av drömmen
min sam
och steg den
och kom tillbaka,
och syner jag
och ord förnam.

Och över
det
en av klarare
än förr,
men svagt som
en månes
från livets
genom dörr.