Luyện nghe bài hát En Sångarsaga

Jag såg en
haka,
det skägget
ungt och vekt
vid
av tröjans
omkring ett
och blekt.

Jag en sångares
vemodspanna,
det mörka
i fall,
den svärmiska
läppen,
som sjöng i
Alberts hall.

Jag hans dödsdystra
ögon
att någon,
han fann,
han dom åter,
och i
den syn som skymtat,
i rann.

Men hörde jag
mjukt
tanke tala
sitt tal,
sin

från någon
angli stad.

"Har jag ej någon,
en som var och vän,
sov jag och jag,
låg jag ej kvinnoknän,
den mörkröda solen
sjönk bakom hän.

Hon gav mig en brudnatt,
vid stjärnesken.
över oss gunga
kronorna över gren,
vind var i vide, och
slog mellan och sten.

Allt hon begav sin
gyllene
medan hon mitt huvud,
kring mitt hår hon vred,
gav mig sin själ och min skull
hon sin heliga ed.

Länge vi i
ögat av tårar
eller med
i ont och gott,
kärlek i och lycka,
kärlek i och brott.

Hörde jag nyss, att
röst i mitt öra
livet är att se till,
kind är röd,
nu har din vitnat,
nu är död.

Nu skall Osviva
i slummer sval,
sömnen och och döden
var eget val,
hon ångrade, aldrig
går hon till sal.

Munk, det är och sägner
munk, det är tal
att, när den sista
fällt sina blad,
ska en dra
de dödas stad.

Då har åren susat
min själ sen då?
Då är väl inne,
snart ska slaget stå,
då ska befriarens
stark världen gå!"

Som hav i svallning,
vinden kommer,
som våg i
suset fram
av aning
i
fördold och
och undersam.

Men sjönk den
i mörker,
där av drömmen
min sam
och åter den
och kom tillbaka,
och såg jag
och ord förnam.

Och över
det
en glimt av
än förr,
men svagt som
en månes
från natt
genom dörr.