Luyện nghe bài hát En Sångarsaga

Jag en sovandes
haka,
det svarta
ungt och vekt
vid
av halsrand
omkring ett
och blekt.

Jag en sångares
vemodspanna,
det håret
i fall,
den manligt
läppen,
som kanske i
Alberts hall.

Jag såg dödsdystra
ögon
att någon,
han fann,
han dom åter,
och i
den syn som skymtat,
i rann.

Men hörde jag
melodiskt
hans tala
sitt tal,
sin

från walesisk
angli stad.

"Har jag ej någon,
en som var och vän,
sov jag och jag,
låg jag ej kvinnoknän,
medan den solen
sjönk ekar hän.

Hon gav mig en brudnatt,
vid stjärnesken.
över oss lummigt
gren över gren,
vind var i vide, och
mellan säv och sten.

Allt hon sin makes
gyllene
hon smekte mitt huvud,
milt kring mitt hon vred,
gav mig sin själ och min skull
hon sin heliga ed.

Länge vi i
av tårar vått
eller med
i ont och gott,
kärlek i och lycka,
i lust och brott.

Hörde jag nyss, att
röst i mitt ljöd:
livet är att se till,
kärlekens är röd,
nu har din vitnat,
nu är död.

Nu skall sova
länge i sval,
och drömmen och döden
var hennes val,
aldrig hon ångrade,
går hon himmelens sal.

Munk, det är sång och
munk, det är tal
att, när den hösten
sina sista blad,
ska en dra
de dödas stad.

Då har väl susat
min själ sen då?
Då är dagen inne,
ska väl slaget stå,
då ska befriarens
stark världen gå!"

Som hav i svallning,
vinden kommer,
som i vandring
suset fram
av aning
i
fördold och
och undersam.

Men åter den
i mörker,
förd av drömmen
min sam
och steg den
och kom tillbaka,
och syner jag
och ord förnam.

Och ansiktet
det
en glimt av
än förr,
men ännu som
en strimma
livets natt
genom dörr.