Luyện nghe bài hát En Sångarsaga

Jag såg en
haka,
det skägget
låg och vekt
vid
av tröjans
omkring ett
och blekt.

Jag såg en
vemodspanna,
det mörka
i fall,
den svärmiska
läppen,
som kanske i
kung hall.

Jag hans dödsdystra
ögon
att någon,
han fann,
han dom åter,
och i
den syn som skymtat,
i rann.

Men länge jag
melodiskt
hans tanke
sitt tal,
sin

från walesisk
eller stad.

"Har jag ej någon,
en som var och vän,
sov jag och jag,
jag ej emot kvinnoknän,
medan den mörkröda
bakom ekar hän.

Hon gav mig en brudnatt,
vid stjärnesken.
över oss lummigt
kronorna över gren,
vind var i vide, och
slog säv och sten.

hon begav sin makes
gyllene
medan hon smekte huvud,
milt kring hår hon vred,
gav mig sin själ och min skull
bröt hon sin ed.

Länge vi i
ögat av vått
eller med
i ont och gott,
kärlek i och lycka,
i lust och brott.

Hörde jag nyss, att
i mitt öra ljöd:
livet är att se till,
kind är röd,
nu har din vitnat,
nu är död.

Nu skall sova
i slummer sval,
sömnen och drömmen och
var hennes val,
hon ångrade, aldrig
går hon till sal.

Munk, det är och sägner
munk, det är tal
att, den sista hösten
fällt sista blad,
ska en dra
de dödas stad.

Då har åren susat
över min själ sen
Då är dagen inne,
ska väl slaget stå,
då ska befriarens
genom världen gå!"

Som hav i svallning,
när kommer,
som våg i
gick suset
av aning
i
fördold och
och undersam.

Men åter den
i mörker,
där av drömmen
min sam
och åter den
och kom tillbaka,
och såg jag
och ord förnam.

Och över
det
en glimt av
än förr,
men svagt som
en strimma
från livets
genom dörr.