Luyện nghe bài hát En Sångarsaga

Jag såg en
haka,
det svarta
låg ungt och
vid
av halsrand
omkring ett
och blekt.

Jag såg en
vemodspanna,
det mörka
i fall,
den manligt
läppen,
som sjöng i
kung hall.

Jag hans dödsdystra
öppnas
att någon,
han fann,
han dom åter,
och i
den syn som skymtat,
i rann.

Men hörde jag
mjukt
hans tanke
mörka tal,
sin

från walesisk
eller stad.

"Har jag ej någon,
en som var och vän,
sov jag och jag,
jag ej emot kvinnoknän,
medan den solen
sjönk bakom hän.

Hon gav mig en brudnatt,
vid stjärnesken.
över oss gunga
kronorna gren gren,
var i vide, och viken
slog mellan och sten.

Allt hon sin makes
gyllene
medan hon smekte huvud,
milt kring hår hon vred,
gav mig sin själ och min skull
hon sin heliga ed.

Länge vi i
av tårar vått
eller med
i ont och gott,
kärlek i och lycka,
kärlek i och brott.

jag nyss, att munkens
röst i öra ljöd:
livet är att se till,
kärlekens är röd,
nu har din vitnat,
nu är död.

Nu Osviva sova
i slummer sval,
sömnen och och döden
var eget val,
aldrig hon ångrade,
går hon himmelens sal.

Munk, det är sång och
munk, det är tal
att, när den hösten
fällt sina blad,
ska en dra
de dödas stad.

Då har åren susat
min själ sen då?
Då är dagen inne,
ska väl slaget stå,
då ska befriarens
genom världen gå!"

Som hav i svallning,
när kommer,
som i vandring
suset fram
av dagens
i
fördold och
och undersam.

Men sjönk den
i mörker,
där förd av
min sam
och steg den
och kom tillbaka,
och syner jag
och ord förnam.

Och ansiktet
det
en glimt av
än förr,
men svagt som
en strimma
från livets
dödens dörr.