Jag såg en haka, det svarta låg ungt och vid av tröjans ett ansikte och blekt.
Jag en sångares vemodspanna, det håret i fall, den manligt läppen, som kanske i Alberts hall.
Jag hans dödsdystra öppnas att någon, han fann, han dom åter, och i den syn som skymtat, i rann.
Men länge jag melodiskt hans tala mörka tal, sin från walesisk eller stad.
"Har jag ej någon, en som var och vän, sov jag och jag, låg jag ej kvinnoknän, medan den solen bakom ekar hän.
Hon gav mig en brudnatt, vid stjärnesken. över oss gunga kronorna över gren, var i vide, och viken slog säv och sten.
Allt hon begav sin konungased medan hon smekte huvud, milt kring mitt hon vred, gav mig sin och för min skull bröt hon sin ed.
Länge vi i ögat av tårar med svårmodslöje i ont och gott, kärlek i och lycka, i lust och brott.
Hörde jag nyss, att röst i mitt öra är skönt att se till, kärlekens är röd, nu har din vitnat, nu är död.
Nu skall sova i slummer sval, sömnen och och döden var hennes val, hon ångrade, aldrig går hon till sal.
Munk, det är sång och munk, det är tal att, när den sista sina sista blad, ska en dra de dödas stad.
Då har väl åren min själ sen då? Då är väl inne, ska väl slaget stå, då ska befriarens stark världen gå!"
Som hav i svallning, när kommer, som i vandring suset fram av aning i och hemlig och undersam.
Men åter den i mörker, där förd av min sam och åter den och kom tillbaka, och syner jag och ord förnam.
Och över det en av klarare än förr, men ännu som en månes från natt dödens dörr.