Drömmen blir aldrig hel

Studerar mig själv framför spegeln en morgon.
Vad säger liket, vad handlar allt om?
Solen i rummet, vasen med blommor.
Frågan går över mitt förstånd.
Väntar och ser, låter allting få vara
fast längtan på svar bor i mitt bröst.
Det blir inte bättre om jag tvingade fram det.
Allt har sin tid och det skänker mig tröst.
Om jag visste lite bättre, kunde lite mer.
Såg med större klarhet, om allting gick min väg.
Men när det stora inte händer, det jag önskat inte sker.
Jag får inte förtvivla, jag är säkert en av fler:
Drömmen blir aldrig hel,
där saknas det jämt en del.
Nej, drömmen blir aldrig hel,
nånting går alltid fel.
Förtröstan är en dygd som människan lätt glömmer.
Det som skulle ha blivit, blev inte av.
Men det finns inget måste, inget som dömer.
Så varför så bitter, varför ha såna krav?