Höstdepressioner

Utanför blåser vinden bort de gula löven,
Medans jag ligger på min smutsiga madrass
I ett övergivet och fallfärdigt hus,
Där fönstrena är krossade, och jag fryser så
Om de kalla nätterna, när jag inget täcke har

För att släcka törsten vänder jag mig
Till de ljusbruna pölarna I asfalten,
Och min mage är tom sedan flera dagar tillbaka

Jag är den frusne vålnaden I trasiga, (f)rostiga kläder,
Som vandrar obemärkt likt en skugga
Genom den isblå stämningen
I staden utan ljus

Skjut mig I underarmen med heroin,
Eller sätt en kula I mitt huvud,
Och ge mig en snabb flykt härifrån